Gång på gång ser jag samma mönster: Människor som är deprimerade eller mera allmänt inte riktigt har någon livslust har en grundläggande känsla av att de framför allt finns till för andras skull – att deras liv inte är deras eget.
Depression kan naturligtvis ha massor av orsaker – och framför allt är det ett kemiskt tillstånd i hjärnan där vi har för lite av en eller båda av signalsubstanserna serotonin och dopamin. Men sambandet mellan våra tankar, känslor och vår hjärnkemi är ett komplext växelspel och lika väl som att mängden seratonin eller dopamin påverkar hur vi mår kan vi med våra tankar, känslor och handlingar påverka mängden av dessa signalsubstanser.
Och en av de känslor (eller är det tankar?) som alltså verkar ha en väldigt negativ effekt på vårt välbefinnande är när vi tror att vårt liv inte riktigt tillhör oss själva. Vad menar jag med det?
Jag såg en gång en intervju med en flicka med ”självskadebeteende” – hon brukade skära sig själv. Som jag minns det var hon äldst av flera syskon. Hon försökte förklara roten till sin smärta :”Det känns som att jag bara finns till för alla andras skull. Ingen bryr sig om vad jag vill. ”.
Att känna att vi främst finns till för andras skull gör ont. Denna flicka valde att försöka överrösta den känslomässiga smärtan med fysisk. För andra leder det till en ständig jakt på bekräftelse – ”tycker ni om mig om jag är såhär snäll/söt/sexig/duktig?” För ytterligare andra kan det leda till en gradvis ökande passivitet. ”Varför ska jag anstränga mig för att få bra betyg? Det känns som att det bara är för mina föräldrars skull…”
En äldre kvinna jag känner tycker inte att hon har rätt att göra de saker hon egentligen tycker är roligt – hon säger att hennes man inte vill, och att hon ju måste vara en ”god hustru” och rätta sig efter hans vilja. Är det konstigt att hon långsamt har förlorat livsglädjen?
Att hjälpa andra v/s att hjälpa sig själv
För att känna att våra liv har en mening behöver vi vara en del av något större – vi behöver ha människor omkring oss som vi vet bryr sig om oss – och de flesta vill också känna att de på ett eller annat sätt kan lämna ett bidrag till andra människors väl och ve. Men alltför många av oss har missförstått vad det egentligen betyder att vara ”snäll” eller ”en god människa” för att ta till de stora orden. Som ett resultat har vi oerhört svårt att se till våra egna behov. När vi gör något för vår egen skull känner vi oss egoistiska, ja rent av elaka.
Efter många års arbete med personlig utveckling trodde jag att jag själv kommit loss från denna tankefälla – men en enkel meditationsövning visade mej hur fel jag hade: ”Börja varje dag med att i minst 1 minut låta varje cell i din kropp genomströmmas av ”The pleasure of being alive” – (glädjen/njutningen att leva) var instruktionen. Men hur jag än försökte kunde jag bara känna ”The pressure of being alive” – Pressen, stressen, alla ”måsten” som sköljde över mig i våg efter våg.
Känns livet mest som en börda? Kanske försöker du bära mer än din egen vikt.
Varje cell i min kropp genomströmmades av känslan av att jag måste prestera, av att jag måste bevisa att jag dög, av att jag måste göra saker som skulle få andra att tycka att jag var duktig/snäll/värd att älska. Kort sagt, av att mitt liv inte riktigt var mitt eget.
Och jag insåg att det inte var konstigt att jag hade problem att få till en bra rutin för att ta hand om mig själv (äta bättre, träna mer, vila mer etc.) För i mitt huvud såg logiken ut så här:
Jag måste äta bättre så att jag orkar göra (=prestera) mer.
Jag måste motionera mer så jag får mer energi så jag kan prestera mer (=vara duktigare)
Jag måste ta bättre hand om mig själv så jag orkar ta bättre hand om andra.
Jag kom till och med på mej själv med att tänka: Jag måste göra mer saker för min egen skull och ha mer roligt så att jag får mer energi så att jag kan göra (prestera) mer. (!)
Allt jag tänkte att jag skulle göra, till och med sådant som jag egentligen tyckte var roligt, hade alltså förvandlats till ett ”måste” som skulle uträttas för att jag skulle kunna göra något för att någon annan, om så bara i mitt eget huvud, skulle kunna ge mig omdömet ”duktig”.
Min inre standard handlade fortfarande mest om en strävan att vara “duktig” och prestera. Min identitet grundades inte på vem jag VAR utan på vad jag GJORDE, där “duktig” betydde ” bra/värdefull och “inte duktig” betydde dålig, t.o.m. värdelös.
Jag såg inte mina egna behov som skäl nog att äta bra, sova ordentligt eller göra något roligt. Men samtidigt hade jag på ett undermedvetet plan hamnat i en trotsreaktion.
Om det nu krävdes av mig själv att jag bara skulle vara duktig och inte fick ha det roligt och bra tänkte jag minsann inte ge upp utan strid! För precis som ett litet barn som känner sig försummat eller kritiserat kan börja agera väldigt destruktivt när det egentligen bara vill ha kärlek och uppmärksamhet kan vårt undermedvetna ibland ta till märkliga strategier när vi inte får våra grundläggande behov tillgodosedda.
Rätten till liv
Naturligtvis är våra liv intimt sammankopplade med andras liv, och om inte förr så när vi får barn så upptäcker vi att det är i vårt eget intresse att se till att vi tar hand om oss själva (genom att äta, sova osv) så att vi har tillräckligt mycket energi för att kunna ta hand om ”andra”- alltså våra barn.
Men innan vi förstår att vi – liksom alla andra människor – har en grundläggande rättighet att finnas till, helt och hållet för vår egen skull, riskerar vi att hamna i konstiga tankekullerbyttor.
Denna rättighet finns tydligt formulerad i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter ” står det i den första artikeln.
Denna rättighet gäller alla män och alla kvinnor, alla barn och alla gamla. Den gäller för fattiga och rika, för friska och sjuka. Och ja, den gäller även för dig.
Lika lite som någon annan finns till för att tillfredställa dina behov, lika lite finns du till främst för någon annans skull.
Hur bryta den negativa cirkeln?
Varje barn föds med en självklar självkänsla, de är utrustade med allt vad som krävs för att se till att få sina behov tillgodosedda under sina första levnadsår. Var och en som haft att göra med små barn vet att de är fullblodsegoister! Det är inte konstigt att våra föräldrar gjorde sitt bästa för att ändra på detta, för att lära oss att även tänka på andra människors känslor och behov!
Problemet är att de ofta gjorde sitt jobb lite FÖR bra. I sin iver att förvandla oss till goda medmänniskor glömde de ofta att förmedla den lilla detaljen att vi också tillhör människosläktet – att vi alltså inte bara har samma skyldigheter men också rättigheter som alla andra. Som vuxna måste vi alltså ofta lära om – lära oss att det faktiskt är OK att tänka på oss själva OCKSÅ!
En sak som jag tycker hjälper är att tänka på det som att ta ansvar. Som fria människor har vi alltså alla lika värde och rättigheter. Fortsättningen på artikeln lyder: ”De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.” Vi bör alltså respektera och hjälpa varandra.
I teorin skulle detta förstås kunna betyda att jag betalar din hyra och du betalar min. Men förnuftet säger att det är rimligare att alla, så långt det är möjligt, hjälper sig själva FÖRST, och det är detta jag menar med att ta ansvar: Att varje människa i första hand är ansvarig för sig själv.
Att jag alltså själv ser till att jag kan betala min egen hyra innan jag ger pengar för att hjälpa någon annan att betala sin. Men även att jag ser till att ta ansvar för hur jag använder min tid och energi, så att jag inte ägnar så mycket tid och energi att hjälpa andra att jag sedan själv inte hinner med mitt eget jobb, eller drabbas av en utmattningsdepression.
Att inte ta hand om sina egna behov först är lika oansvarigt som att ge bort alla sina pengar till välgörenhet så att man själv inte kan betala hyra, mat osv. utan i sin tur blir beroende av andras välgörenhet för att kunna överleva.
Gör jag det för enkelt?
Förändring är ofta lättare sagt än gjort, och en låg självkänsla och en känsla av att vi inte har makten över våra egna liv är dessutom ett av de största hindren för förändring – eftersom en del av oss själva inte tycker att vi förtjänar att ha det bättre. Men det finns vägar!
Vissa metoder, som traditionell psykoterapi, mental träning eller arbete med affirmationer kan ta lång tid, andra metoder som tex. hypnos kan ge väldigt snabba resultat. Det gäller att hitta den metod som fungerar bäst för dig – och att inte ge upp om den första eller andra metoden inte ger det resultat du önskar.
Du – som alla andra människor – har rätt att göra dina egna val och utifrån dina speciella gåvor och förutsättningar göra det bästa du kan av ditt liv!
Gång på gång ser jag samma mönster: Människor som är deprimerade eller mera allmänt inte riktigt har någon livslust har en grundläggande känsla av att de framför allt finns till för andras skull – att deras liv inte är deras eget.
Depression kan naturligtvis ha massor av orsaker – och framför allt är det ett kemiskt tillstånd i hjärnan där vi har för lite av en eller båda av signalsubstanserna serotonin och dopamin. Men sambandet mellan våra tankar, känslor och vår hjärnkemi är ett komplext växelspel och lika väl som att mängden seratonin eller dopamin påverkar hur vi mår kan vi med våra tankar, känslor och handlingar påverka mängden av dessa signalsubstanser.
Och en av de känslor (eller är det tankar?) som alltså verkar ha en väldigt negativ effekt på vårt välbefinnande är när vi tror att vårt liv inte riktigt tillhör oss själva. Vad menar jag med det?
Jag såg en gång en intervju med en flicka med ”självskadebeteende” – hon brukade skära sig själv. Som jag minns det var hon äldst av flera syskon. Hon försökte förklara roten till sin smärta :”Det känns som att jag bara finns till för alla andras skull. Ingen bryr sig om vad jag vill. ”.
Att känna att vi främst finns till för andras skull gör ont. Denna flicka valde att försöka överrösta den känslomässiga smärtan med fysisk. För andra leder det till en ständig jakt på bekräftelse – ”tycker ni om mig om jag är såhär snäll/söt/sexig/duktig?” För ytterligare andra kan det leda till en gradvis ökande passivitet. ”Varför ska jag anstränga mig för att få bra betyg? Det känns som att det bara är för mina föräldrars skull…”
En äldre kvinna jag känner tycker inte att hon har rätt att göra de saker hon egentligen tycker är roligt – hon säger att hennes man inte vill, och att hon ju måste vara en ”god hustru” och rätta sig efter hans vilja. Är det konstigt att hon långsamt har förlorat livsglädjen?
Att hjälpa andra v/s att hjälpa sig själv
För att känna att våra liv har en mening behöver vi vara en del av något större – vi behöver ha människor omkring oss som vi vet bryr sig om oss – och de flesta vill också känna att de på ett eller annat sätt kan lämna ett bidrag till andra människors väl och ve. Men alltför många av oss har missförstått vad det egentligen betyder att vara ”snäll” eller ”en god människa” för att ta till de stora orden. Som ett resultat har vi oerhört svårt att se till våra egna behov. När vi gör något för vår egen skull känner vi oss egoistiska, ja rent av elaka.
Efter många års arbete med personlig utveckling trodde jag att jag själv kommit loss från denna tankefälla – men en enkel meditationsövning visade mej hur fel jag hade: ”Börja varje dag med att i minst 1 minut låta varje cell i din kropp genomströmmas av ”The pleasure of being alive” – (glädjen/njutningen att leva) var instruktionen. Men hur jag än försökte kunde jag bara känna ”The pressure of being alive” – Pressen, stressen, alla ”måsten” som sköljde över mig i våg efter våg.
Känns livet mest som en börda? Kanske försöker du bära mer än din egen vikt.
Varje cell i min kropp genomströmmades av känslan av att jag måste prestera, av att jag måste bevisa att jag dög, av att jag måste göra saker som skulle få andra att tycka att jag var duktig/snäll/värd att älska. Kort sagt, av att mitt liv inte riktigt var mitt eget.
Och jag insåg att det inte var konstigt att jag hade problem att få till en bra rutin för att ta hand om mig själv (äta bättre, träna mer, vila mer etc.) För i mitt huvud såg logiken ut så här:
Jag måste äta bättre så att jag orkar göra (=prestera) mer.
Jag måste motionera mer så jag får mer energi så jag kan prestera mer (=vara duktigare)
Jag måste ta bättre hand om mig själv så jag orkar ta bättre hand om andra.
Jag kom till och med på mej själv med att tänka: Jag måste göra mer saker för min egen skull och ha mer roligt så att jag får mer energi så att jag kan göra (prestera) mer. (!)
Allt jag tänkte att jag skulle göra, till och med sådant som jag egentligen tyckte var roligt, hade alltså förvandlats till ett ”måste” som skulle uträttas för att jag skulle kunna göra något för att någon annan, om så bara i mitt eget huvud, skulle kunna ge mig omdömet ”duktig”.
Min inre standard handlade fortfarande mest om en strävan att vara “duktig” och prestera. Min identitet grundades inte på vem jag VAR utan på vad jag GJORDE, där “duktig” betydde ” bra/värdefull och “inte duktig” betydde dålig, t.o.m. värdelös.
Jag såg inte mina egna behov som skäl nog att äta bra, sova ordentligt eller göra något roligt. Men samtidigt hade jag på ett undermedvetet plan hamnat i en trotsreaktion.
Om det nu krävdes av mig själv att jag bara skulle vara duktig och inte fick ha det roligt och bra tänkte jag minsann inte ge upp utan strid! För precis som ett litet barn som känner sig försummat eller kritiserat kan börja agera väldigt destruktivt när det egentligen bara vill ha kärlek och uppmärksamhet kan vårt undermedvetna ibland ta till märkliga strategier när vi inte får våra grundläggande behov tillgodosedda.
Rätten till liv
Naturligtvis är våra liv intimt sammankopplade med andras liv, och om inte förr så när vi får barn så upptäcker vi att det är i vårt eget intresse att se till att vi tar hand om oss själva (genom att äta, sova osv) så att vi har tillräckligt mycket energi för att kunna ta hand om ”andra”- alltså våra barn.
Men innan vi förstår att vi – liksom alla andra människor – har en grundläggande rättighet att finnas till, helt och hållet för vår egen skull, riskerar vi att hamna i konstiga tankekullerbyttor.
Denna rättighet finns tydligt formulerad i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter ” står det i den första artikeln.
Denna rättighet gäller alla män och alla kvinnor, alla barn och alla gamla. Den gäller för fattiga och rika, för friska och sjuka. Och ja, den gäller även för dig.
Hur bryta den negativa cirkeln?
Varje barn föds med en självklar självkänsla, de är utrustade med allt vad som krävs för att se till att få sina behov tillgodosedda under sina första levnadsår. Var och en som haft att göra med små barn vet att de är fullblodsegoister! Det är inte konstigt att våra föräldrar gjorde sitt bästa för att ändra på detta, för att lära oss att även tänka på andra människors känslor och behov!
Problemet är att de ofta gjorde sitt jobb lite FÖR bra. I sin iver att förvandla oss till goda medmänniskor glömde de ofta att förmedla den lilla detaljen att vi också tillhör människosläktet – att vi alltså inte bara har samma skyldigheter men också rättigheter som alla andra. Som vuxna måste vi alltså ofta lära om – lära oss att det faktiskt är OK att tänka på oss själva OCKSÅ!
En sak som jag tycker hjälper är att tänka på det som att ta ansvar. Som fria människor har vi alltså alla lika värde och rättigheter. Fortsättningen på artikeln lyder: ”De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.” Vi bör alltså respektera och hjälpa varandra.
I teorin skulle detta förstås kunna betyda att jag betalar din hyra och du betalar min. Men förnuftet säger att det är rimligare att alla, så långt det är möjligt, hjälper sig själva FÖRST, och det är detta jag menar med att ta ansvar: Att varje människa i första hand är ansvarig för sig själv.
Att jag alltså själv ser till att jag kan betala min egen hyra innan jag ger pengar för att hjälpa någon annan att betala sin. Men även att jag ser till att ta ansvar för hur jag använder min tid och energi, så att jag inte ägnar så mycket tid och energi att hjälpa andra att jag sedan själv inte hinner med mitt eget jobb, eller drabbas av en utmattningsdepression.
Att inte ta hand om sina egna behov först är lika oansvarigt som att ge bort alla sina pengar till välgörenhet så att man själv inte kan betala hyra, mat osv. utan i sin tur blir beroende av andras välgörenhet för att kunna överleva.
Gör jag det för enkelt?
Förändring är ofta lättare sagt än gjort, och en låg självkänsla och en känsla av att vi inte har makten över våra egna liv är dessutom ett av de största hindren för förändring – eftersom en del av oss själva inte tycker att vi förtjänar att ha det bättre. Men det finns vägar!
Vissa metoder, som traditionell psykoterapi, mental träning eller arbete med affirmationer kan ta lång tid, andra metoder som tex. hypnos kan ge väldigt snabba resultat. Det gäller att hitta den metod som fungerar bäst för dig – och att inte ge upp om den första eller andra metoden inte ger det resultat du önskar.
Du – som alla andra människor – har rätt att göra dina egna val och utifrån dina speciella gåvor och förutsättningar göra det bästa du kan av ditt liv!
Share this: