Två dagar efter vi kom hem från BB fick jag en obehaglig känsla av att något inte stod rätt till med vår lilla dotter. Hon hade hela tiden sovit mycket – men inte SÅ Här mycket. Och visserligen hade korgen där hon sovit stått lite för nära elementet, men visst var hon VÄLDIGT varm? Men det var söndag kväll, kanske var det ändå bättre att avvakta, att vänta tills nästa dag och se om hon mådde bättre?
Thea, 5 dagar gammal, med intravenös antibiotika och massa slangar på barnakuten.
3 timmar senare befann vi oss mitt i en skrämmande, hektisk aktivitet på barnsjukhusets akutavdelning. “Neonatal bakteriell infektion” sade läkarna, och berättade att Thea måste stanna på sjukhuset och behandlas med intravenös antibiotika. Vilken tur att ni kom in så snabbt, sade de, för hos så små barn, kan en infektion väldigt snabbt sprida sig i hela kroppen och utveckla sig till ett livshotande tillstånd.
1 vecka senare kunde vi lämna sjukhuset. Thea var åter fullt frisk och vi kunde återuppta vårt väkomnande av henne i vår lilla familj.
Men tänk om forskaren Alexander Fleming inte hade förstått vad han hade framför sig, när han 1928 återvände efter semestern till sitt laboratorium på St. Mary’s Hospital Medical School i London.
Tänk om han helt enkelt kastat bort den odiskade petriskålen där mögelsvampar hade brett
Thea på sin 4-årsdag i september 2016
ut sig och dödat bakterierna han forskade på, istället för att tänka “Hm, de här mögelsvamparna dödar bakterier. Det kan vi kanske använda för att behandla sjukdommar?” Hade vi då fått behålla vår älskade Thea, eller hade hon tagits ifrån oss där och då, just när hennes liv egentligen skulle börja?
För innan upptäckten av penicillinet stod läkare lika maktlösa inför bakterieinfektioner som de fortfarande är inför behandling (alltså inte vaccinering, som är förebyggande) av t.e.x. virusinfektioner. De kunde i princip bara titta på, medan människor dog av blodförgiftning, lunginflammation och kolera.
Till och med sjukdomar som idag anses relativt harmlösa, som halsfluss och scharlakansfeber kunde leda till livshotande tillstånd innan professor Flemings banbrytande upptäckt.
Idag är behandling av bakterieinfektioner (så länge det inte handlar om antibiotikaresistenta bakteriestammar) en barnlek, och till och med om du skulle drabbas av den fruktade böldpesten, som på 1300-talet utplånade nästan hälften av Europas befolkning skulle den lätt kunna behandlas.
Den kraftfulla medicinen som nästan alla läkare ignorerar
Samtidigt finns det ett annat otroligt kraftfullt botemedel som befunnit sig mitt framför näsan på forskarna i minst 50 år – men som de flesta fortsätter att betrakta som ett irriterande fenomen som stör deras resultat. Såsom Fleming kunde ha gjort kastar de gång på gång bort dessa “förorenade experiment” istället för att titta närmare på hur detta skulle kunna användas för att hjälpa människor att bli friska.
Det jag talar om är den så kallade placeboeffekten, d.v.s. att människor kan bli friska helt enkelt genom att TRO att de ska bli friska. Vi kan alltså bli friska av våra TANKAR. Större delen av läkarkåren betraktar placeboeffekten som ett irriterande, t.o.m. löjeväckande fenomen istället för att se vad det verkligen handlar om: Ett läkemedel som skulle kunna rädda liv – många, många liv – och som till skillnad från de flesta mediciner inte har några biverkningar.
Vad menar jag?
För att ett nytt läkemedel ska anses verksamt måste forskarna kunna bevisa att det är mer effektivt än placeboefekten. Det räcker alltså inte att ha en kontrollgrupp som INTE får behandling, det måste också finnas en kontrollgrupp som TROR att de får behandling, men i verkligheten behandlas med ett overksamt “sockerpiller”. Och det har visat sig att det inte räcker med att patienten inte vet om de får det verksamma preparatet eller inte – inte heller de som utför försöket får veta vilket preparat som är det verksamma – annars finns risk att de omedvetet förmedlar till patienterna om de fått de “riktiga” pillren eller sockerpillren.
I en rätt uppbygd medicinsk studie, där alltså alla inblandade, läkare och patienter, inte vet vilka tabletter som innehåller den verksamma substansen eller ej, visar det sig vanligtvis att en betydande del även av de som endast behandlats med placebo upplever att behandlingen har effekt. Dessa patienter kan alltså tänka sig friska.
I en studie där en kirurg utförde fejkade knäoperationer för att bevisa hur effektiv hans (inte fejkade) metod var visade det sig att de som trodde att de blivit opererade men i verkligheten bara sett en video av en annan operation medan läkarna skar ett litet hål i huden och gjorde lite ljud och rörelser som skulle övertyga patienten om att de faktiskt blev opererade, blev av med sina knäbesvär SNABBARE än de som opererats på riktigt. Placeboeffekten var alltså effektivare än den riktiga operationen! *)
I ett annat försök gavs testpersoner antingen ett starkt uppiggande preparat (faktiskt amfetamin) eller ett starkt lugnande – men man sade till försöksdeltagarna att de skulle få ett preparat med motsatt effekt: de som fick amfetamin trodde alltså att det var ett lugnande medel och tvärt om. Intressant nog reagerade de i överensstämmelse med sina förväntningar, inte med det faktiska preparatet. De som fått amfetamin blev alltså sömniga, de som fått lugnande medel blev pigga! *)
Tankar är kraftfulla – var försiktig hur du använder dem!
Men våra tankar kan inte bara göra oss friska. Det finns fall där läkare givit en felaktig diagnos och berättat för patiente att de förmodligen endast har en kort tid kvar att leva – där patienten som fått den felaktiga “dödsdomen” avlidit inom den förutsagda tiden. Att våra tankar kan göra oss sjuka – ja till och med göra att vi dör – kallas Nosebo. *)
Vad tror du händer när en läkare berättar för sin patient att deras sjukdom är “obotlig” – att prognosen är väldigt dålig, att endas 20 % lever mer än ett halvår etc. ? I de allra flesta fall aktiveras naturligvis Nosebo-effekten. “Det finns inget att göra, jag kommer alltid att vara sjuk, jag kommer snart att dö” tänker patienten, och i de allra flesta fall är det just detta som händer.
I sin bok ”Mind over Medicin” föreslår läkaren Lissa Rankin att läkare borde utnyttja placeboeffekten bättre. Även om de måste lämna en svår diagnos med dålig prognos skulle de kunna öka patientens överlevnadschanser genom att tex. säga saker som ”En viss procent av de som får den här diagnosen blir faktiskt friska igen, eller kan leva ett i princip symptomfritt liv. Låt oss arbeta för att du blir en av dessa! Jag kommer att göra allt som står i min makt för att det ska bli så.” jämfört med om läkaren, med föresatsen att inte inge falska förhoppningar, fokuserar på den låga överlevnadsstatistiken etc.
Om patienten tror att hen har en chans att överleva eller inte kan bokstavligt talat innebära skillnaden på liv och död.
Om patienten tror att hen har en chans att överleva eller inte kan bokstavligt talat innebära skillnaden på liv och död.
Varför det fungerar
För att vårt immunsystem och kroppens reparations- och underhålls-avdelning ska kunna arbeta så effektivt som möjligt behöver vi aktivera vår “relaxation respons” – alltså koppla av så att kroppens självläkande system kan göra sitt jobb. Detta borde egentligen vara det tillstånd där vi befinner oss större delen av vår vakna tid och hela vår sovande tid.
Dessvärre befinner sig alltför många av oss i ett mer eller mindre konstant tillstånd av stress. När vi är stressade tror kroppen att vi står inför ett omedelbart hot mot vårt liv (fight or flight) I detta tillstånd ges alla kroppsliga funktioner som inte behövs för vår akuta överlevnad lägre prioritet, eller de stängs av helt och hållet. Sådana funktioner är tex immunförsvar, reparations-och underhållsfunktioner och matsmältning.
När vi blir sjuka ökar naturligtvis vår stress – det är ju jättejobbigt att ha ont och inte må bra! Och när vi går till en läkare och får en tablett eller annan behandling som hen försäkrar ska bota vår sjukdom blir vi naturligtvis lättade. “Det finns hjälp! Snart är jag frisk igen!” Tänker vi och slappnar av – vilket innebär att vår fight-or-flight-respons stängs av eller åtminstone dämpas och vår relaxation-respons aktiveras. Det tillstånd, alltså, när immunsystem osv. kan arbeta optimalt.
Så även om behandlingen vi fått är ett overksamt placebo-preparat är aktiveringen av vår “relaxation-respons” ofta tillräckligt för att kroppen på egen hand ska kunna göra oss friska igen!
(Och även om läkningen tar lite tid kan vi lättare hålla oss i ett tilltånd av HOPP (om xx dagar/veckor är jag frisk) istället för HOPPLÖSHET (jag har inte fått hjälp, läkarna vet inte vad de ska göra..) som är ett extremt stressande känslomässigt tillstånd. )
Hur du kan utnyttja placebo-effekten
Först och främst: Det finns massor av områden där vår moderna medicin är ovärderlig. Det hade knappast hjälpt att säga till min fem dagar gamla dotter att hon skulle “tänka sig frisk”! När det gäller tex. bakterieinfektioner och kroppsskador är det helt fantastiskt vad läkarvetenskapen kan uträtta. (Tänk att de kan sy fast ett finger, med alla pyttesmå nerver och blodkärl, så att det växer fast och åter fungerar!!! Eller transplantera ett HJÄRTA!!!)
Men i många fall får vi inte riktigt hjälp av skolmedicinen. När du drabbas av ett förkylningsvirus, tex. är det forfarande vila, nässpray och möjligen febernedsättande och ofta minst en veckas hostande och snytande som gäller. Skolmedicinen erbjuder symptomlindring, men ingenting som kan bota själva sjukdomen.
Genom att aktivera placeboeffekten kan du bli av med en vanlig förkylning på ett par timmar.
Själv har jag dock bara varit förkyld ett par gånger de senaste två åren, sedan jag lärde mig att aktivera placebo-effekten. Jag har två små barn i dagisåldern, och de tar naturligtvis ständigt med sig nya virus hem. Men varje gång jag känner den välkända ömheten i halsen, där mina förkylningar nästan alltid börjar, gör jag en kort meditation (10 minuter brukar räcka) där jag föreställer mig att mitt immunförsvar tar bort förkylningen. “Mitt immunförsvar klarar av det här.” Brukar jag tänka. “Snart är jag frisk igen.” Ofta fungerar det momentant, men senast inom två timmar brukar varje spår av halsont vara försvunnet.
De få gånger när jag faktiskt blivit förkyld hade infektionen antingen satt igång under natten, så att jag redan hunnit bli ganska sjuk innan jag kunde göra min meditation, eller den började på något annat sätt än med halsont, så att jag inte omedelbart förstod vad som var på gång.
När virusen redan hunnit föröka sig så mycket tar det naturligtvis längre tid för immunsystemet att bli av med dem – men i stället för att vara sjuk i en vecka, som jag tidigare nästan alltid var, har jag dessa gånger blivit frisk igen på ett par dagar.
Komplement eller ersättning?
Oavsett vilken sjukdom det gäller har du allt att vinna på att stötta din egen läkningsprocess genom “tänka positivt” och föröka tillbringa så mycket tid du någonsin kan i ett tillstånd av avslappning och med känslor som hopp snarare än hopplöshet och stress.
Om skolmedicinen erbjuder en bra behandlingsmetod är det förmodligen bäst att kombinera denna med ditt eget tankearbete, alltså använda “placebo” som komplement.
Men i många fall, med det som kallas kroniska eller obotliga sjukdommar – tex. alla autoimmuna sjukdomar – får du faktiskt bara symptomlindring, inte bot, från vanliga läkare. Det betyder inte att du inte kan bli frisk – bara att skolmedicinen inte har hittat ett botemedel!
Men det finns massor av människor som blivit friska från MS, “obotlig” cancer, allergier och många andra sjukdommar, där skolmedicinen på sin höjd haft symptomlindring att erbjuda. Många har blivit friska genom att göra stora förändringar i sin kost och livsstil. Somliga har blivit friska med hjälp av alternativmedicin om tex akupunktur eller hypnos.
Det de alla hade gemensamt var att de TRODDE att de kunde bli friska, att de inte trodde på att deras sjukdom var obotlig – att de inte gav upp hoppet. De aktiverade kroppens självläkande förmåga, det som lite nedlåtande kallas placeboeffekten.
Ju sjukare vi är, dessto längre tid tar det dock oftast att bli frisk igen. En förkylning i sitt inledningsskede kan uppenbarligen i mitt fall botas med EN 10-minutersmeditation. Om det gäller en sjukdom som pågått länge måste den förmodligen också “behandlas” längre- alltså genom att hålla placebo-effekten aktiverad under en längre tid – och kanske behövs även kompletterande behandlingsmetoder, om det nu är en kostomställning, akupunktur eller något annat.
Det de alla hade gemensamt var att de TRODDE att de kunde bli friska, att de inte trodde på att deras sjukdom var obotlig – att de inte gav upp hoppet. De aktiverade kroppens självläkande förmåga, det som lite nedlåtande kallas placeboeffekten.
Detta är ju egentligen inte så konstigt: En normal antibiotika-kur ska tex. tas morgon och kväll i en vecka för att ha bestående effekt. Andra sjukdommar medicineras i veckor eller månader, kanske till och med år.
På samma sätt behöver du förmodligen för att bli frisk från en långvarig sjukdom konstant se till att hålla placebo-effekten igång under en längre tid för att nå det önskade resultatet, genom att tex. meditera och använda positiva affirmationer (Jag blir friskare för varje dag, min kropp har kraft att läka sig själv etc.).
Och även om du står under traditionell behandling kan du som sagt hjälpa kroppens läkningsprocess genom att använda affirmationer som ovan och/eller meditera på att du läker och att behandlingen har effekt.
Dags att ge placeboeffekten upprättelse!
Istället för att fnissa lite åt människor som blir friska trots att de faktiskt bara tror att de fått en “verksam” behandling – låt oss sprida kunskapen om detta fantastiska läkemedel som vi alla har tillgång till, helt gratis och dygnet runt. Kom ihåg att om du TROR att du kan bli frisk eller inte faktiskt kan innebära skillnaden mellan liv och död, eller i alla fall mellan kort eller långvarig sjukdom.
Jag kan inte låta bli att undra hur många liv som hade kunnat räddats om läkare hade varit bättre på att aktiviera placebo-effekten när de behandlar svårt sjuka människor – alltså inte som en ersättning men som ett komplement till den övriga vården.
Ärlighet i all ära, men alltför många människor anser det vara mer realistiskt att ha negativa förväntningar än positiva, när vi i verkligheten faktiskt inte kan veta på förhand vem som kommer att vara det mirakulösa undantaget som blir frisk mot alla odds – så varför inte satsa på att VARJE människa får chansen att bli detta undantag, genom att inge hopp och säga: “Vissa blir friska – du kan vara en av dem! ”
*) Exempel hämtat från boken “Mind over Medicine” Av Lissa Rankin
Två dagar efter vi kom hem från BB fick jag en obehaglig känsla av att något inte stod rätt till med vår lilla dotter. Hon hade hela tiden sovit mycket – men inte SÅ Här mycket. Och visserligen hade korgen där hon sovit stått lite för nära elementet, men visst var hon VÄLDIGT varm? Men det var söndag kväll, kanske var det ändå bättre att avvakta, att vänta tills nästa dag och se om hon mådde bättre?
Thea, 5 dagar gammal, med intravenös antibiotika och massa slangar på barnakuten.
3 timmar senare befann vi oss mitt i en skrämmande, hektisk aktivitet på barnsjukhusets akutavdelning. “Neonatal bakteriell infektion” sade läkarna, och berättade att Thea måste stanna på sjukhuset och behandlas med intravenös antibiotika. Vilken tur att ni kom in så snabbt, sade de, för hos så små barn, kan en infektion väldigt snabbt sprida sig i hela kroppen och utveckla sig till ett livshotande tillstånd.
1 vecka senare kunde vi lämna sjukhuset. Thea var åter fullt frisk och vi kunde återuppta vårt väkomnande av henne i vår lilla familj.
Men tänk om forskaren Alexander Fleming inte hade förstått vad han hade framför sig, när han 1928 återvände efter semestern till sitt laboratorium på St. Mary’s Hospital Medical School i London.
Tänk om han helt enkelt kastat bort den odiskade petriskålen där mögelsvampar hade brett
Thea på sin 4-årsdag i september 2016
ut sig och dödat bakterierna han forskade på, istället för att tänka “Hm, de här mögelsvamparna dödar bakterier. Det kan vi kanske använda för att behandla sjukdommar?” Hade vi då fått behålla vår älskade Thea, eller hade hon tagits ifrån oss där och då, just när hennes liv egentligen skulle börja?
För innan upptäckten av penicillinet stod läkare lika maktlösa inför bakterieinfektioner som de fortfarande är inför behandling (alltså inte vaccinering, som är förebyggande) av t.e.x. virusinfektioner. De kunde i princip bara titta på, medan människor dog av blodförgiftning, lunginflammation och kolera.
Till och med sjukdomar som idag anses relativt harmlösa, som halsfluss och scharlakansfeber kunde leda till livshotande tillstånd innan professor Flemings banbrytande upptäckt.
Idag är behandling av bakterieinfektioner (så länge det inte handlar om antibiotikaresistenta bakteriestammar) en barnlek, och till och med om du skulle drabbas av den fruktade böldpesten, som på 1300-talet utplånade nästan hälften av Europas befolkning skulle den lätt kunna behandlas.
Den kraftfulla medicinen som nästan alla läkare ignorerar
Samtidigt finns det ett annat otroligt kraftfullt botemedel som befunnit sig mitt framför näsan på forskarna i minst 50 år – men som de flesta fortsätter att betrakta som ett irriterande fenomen som stör deras resultat. Såsom Fleming kunde ha gjort kastar de gång på gång bort dessa “förorenade experiment” istället för att titta närmare på hur detta skulle kunna användas för att hjälpa människor att bli friska.
Det jag talar om är den så kallade placeboeffekten, d.v.s. att människor kan bli friska helt enkelt genom att TRO att de ska bli friska. Vi kan alltså bli friska av våra TANKAR. Större delen av läkarkåren betraktar placeboeffekten som ett irriterande, t.o.m. löjeväckande fenomen istället för att se vad det verkligen handlar om: Ett läkemedel som skulle kunna rädda liv – många, många liv – och som till skillnad från de flesta mediciner inte har några biverkningar.
Vad menar jag?
För att ett nytt läkemedel ska anses verksamt måste forskarna kunna bevisa att det är mer effektivt än placeboefekten. Det räcker alltså inte att ha en kontrollgrupp som INTE får behandling, det måste också finnas en kontrollgrupp som TROR att de får behandling, men i verkligheten behandlas med ett overksamt “sockerpiller”. Och det har visat sig att det inte räcker med att patienten inte vet om de får det verksamma preparatet eller inte – inte heller de som utför försöket får veta vilket preparat som är det verksamma – annars finns risk att de omedvetet förmedlar till patienterna om de fått de “riktiga” pillren eller sockerpillren.
I en rätt uppbygd medicinsk studie, där alltså alla inblandade, läkare och patienter, inte vet vilka tabletter som innehåller den verksamma substansen eller ej, visar det sig vanligtvis att en betydande del även av de som endast behandlats med placebo upplever att behandlingen har effekt. Dessa patienter kan alltså tänka sig friska.
I en studie där en kirurg utförde fejkade knäoperationer för att bevisa hur effektiv hans (inte fejkade) metod var visade det sig att de som trodde att de blivit opererade men i verkligheten bara sett en video av en annan operation medan läkarna skar ett litet hål i huden och gjorde lite ljud och rörelser som skulle övertyga patienten om att de faktiskt blev opererade, blev av med sina knäbesvär SNABBARE än de som opererats på riktigt. Placeboeffekten var alltså effektivare än den riktiga operationen! *)
I ett annat försök gavs testpersoner antingen ett starkt uppiggande preparat (faktiskt amfetamin) eller ett starkt lugnande – men man sade till försöksdeltagarna att de skulle få ett preparat med motsatt effekt: de som fick amfetamin trodde alltså att det var ett lugnande medel och tvärt om. Intressant nog reagerade de i överensstämmelse med sina förväntningar, inte med det faktiska preparatet. De som fått amfetamin blev alltså sömniga, de som fått lugnande medel blev pigga! *)
Tankar är kraftfulla – var försiktig hur du använder dem!
Men våra tankar kan inte bara göra oss friska. Det finns fall där läkare givit en felaktig diagnos och berättat för patiente att de förmodligen endast har en kort tid kvar att leva – där patienten som fått den felaktiga “dödsdomen” avlidit inom den förutsagda tiden. Att våra tankar kan göra oss sjuka – ja till och med göra att vi dör – kallas Nosebo. *)
Vad tror du händer när en läkare berättar för sin patient att deras sjukdom är “obotlig” – att prognosen är väldigt dålig, att endas 20 % lever mer än ett halvår etc. ? I de allra flesta fall aktiveras naturligvis Nosebo-effekten. “Det finns inget att göra, jag kommer alltid att vara sjuk, jag kommer snart att dö” tänker patienten, och i de allra flesta fall är det just detta som händer.
I sin bok ”Mind over Medicin” föreslår läkaren Lissa Rankin att läkare borde utnyttja placeboeffekten bättre. Även om de måste lämna en svår diagnos med dålig prognos skulle de kunna öka patientens överlevnadschanser genom att tex. säga saker som ”En viss procent av de som får den här diagnosen blir faktiskt friska igen, eller kan leva ett i princip symptomfritt liv. Låt oss arbeta för att du blir en av dessa! Jag kommer att göra allt som står i min makt för att det ska bli så.” jämfört med om läkaren, med föresatsen att inte inge falska förhoppningar, fokuserar på den låga överlevnadsstatistiken etc.
Om patienten tror att hen har en chans att överleva eller inte kan bokstavligt talat innebära skillnaden på liv och död.
Varför det fungerar
För att vårt immunsystem och kroppens reparations- och underhålls-avdelning ska kunna arbeta så effektivt som möjligt behöver vi aktivera vår “relaxation respons” – alltså koppla av så att kroppens självläkande system kan göra sitt jobb. Detta borde egentligen vara det tillstånd där vi befinner oss större delen av vår vakna tid och hela vår sovande tid.
Dessvärre befinner sig alltför många av oss i ett mer eller mindre konstant tillstånd av stress. När vi är stressade tror kroppen att vi står inför ett omedelbart hot mot vårt liv (fight or flight) I detta tillstånd ges alla kroppsliga funktioner som inte behövs för vår akuta överlevnad lägre prioritet, eller de stängs av helt och hållet. Sådana funktioner är tex immunförsvar, reparations-och underhållsfunktioner och matsmältning.
När vi blir sjuka ökar naturligtvis vår stress – det är ju jättejobbigt att ha ont och inte må bra! Och när vi går till en läkare och får en tablett eller annan behandling som hen försäkrar ska bota vår sjukdom blir vi naturligtvis lättade. “Det finns hjälp! Snart är jag frisk igen!” Tänker vi och slappnar av – vilket innebär att vår fight-or-flight-respons stängs av eller åtminstone dämpas och vår relaxation-respons aktiveras. Det tillstånd, alltså, när immunsystem osv. kan arbeta optimalt.
Så även om behandlingen vi fått är ett overksamt placebo-preparat är aktiveringen av vår “relaxation-respons” ofta tillräckligt för att kroppen på egen hand ska kunna göra oss friska igen!
(Och även om läkningen tar lite tid kan vi lättare hålla oss i ett tilltånd av HOPP (om xx dagar/veckor är jag frisk) istället för HOPPLÖSHET (jag har inte fått hjälp, läkarna vet inte vad de ska göra..) som är ett extremt stressande känslomässigt tillstånd. )
Hur du kan utnyttja placebo-effekten
Först och främst: Det finns massor av områden där vår moderna medicin är ovärderlig. Det hade knappast hjälpt att säga till min fem dagar gamla dotter att hon skulle “tänka sig frisk”! När det gäller tex. bakterieinfektioner och kroppsskador är det helt fantastiskt vad läkarvetenskapen kan uträtta. (Tänk att de kan sy fast ett finger, med alla pyttesmå nerver och blodkärl, så att det växer fast och åter fungerar!!! Eller transplantera ett HJÄRTA!!!)
Men i många fall får vi inte riktigt hjälp av skolmedicinen. När du drabbas av ett förkylningsvirus, tex. är det forfarande vila, nässpray och möjligen febernedsättande och ofta minst en veckas hostande och snytande som gäller. Skolmedicinen erbjuder symptomlindring, men ingenting som kan bota själva sjukdomen.
Genom att aktivera placeboeffekten kan du bli av med en vanlig förkylning på ett par timmar.
Själv har jag dock bara varit förkyld ett par gånger de senaste två åren, sedan jag lärde mig att aktivera placebo-effekten. Jag har två små barn i dagisåldern, och de tar naturligtvis ständigt med sig nya virus hem. Men varje gång jag känner den välkända ömheten i halsen, där mina förkylningar nästan alltid börjar, gör jag en kort meditation (10 minuter brukar räcka) där jag föreställer mig att mitt immunförsvar tar bort förkylningen. “Mitt immunförsvar klarar av det här.” Brukar jag tänka. “Snart är jag frisk igen.” Ofta fungerar det momentant, men senast inom två timmar brukar varje spår av halsont vara försvunnet.
De få gånger när jag faktiskt blivit förkyld hade infektionen antingen satt igång under natten, så att jag redan hunnit bli ganska sjuk innan jag kunde göra min meditation, eller den började på något annat sätt än med halsont, så att jag inte omedelbart förstod vad som var på gång.
När virusen redan hunnit föröka sig så mycket tar det naturligtvis längre tid för immunsystemet att bli av med dem – men i stället för att vara sjuk i en vecka, som jag tidigare nästan alltid var, har jag dessa gånger blivit frisk igen på ett par dagar.
Komplement eller ersättning?
Oavsett vilken sjukdom det gäller har du allt att vinna på att stötta din egen läkningsprocess genom “tänka positivt” och föröka tillbringa så mycket tid du någonsin kan i ett tillstånd av avslappning och med känslor som hopp snarare än hopplöshet och stress.
Om skolmedicinen erbjuder en bra behandlingsmetod är det förmodligen bäst att kombinera denna med ditt eget tankearbete, alltså använda “placebo” som komplement.
Men i många fall, med det som kallas kroniska eller obotliga sjukdommar – tex. alla autoimmuna sjukdomar – får du faktiskt bara symptomlindring, inte bot, från vanliga läkare. Det betyder inte att du inte kan bli frisk – bara att skolmedicinen inte har hittat ett botemedel!
Men det finns massor av människor som blivit friska från MS, “obotlig” cancer, allergier och många andra sjukdommar, där skolmedicinen på sin höjd haft symptomlindring att erbjuda. Många har blivit friska genom att göra stora förändringar i sin kost och livsstil. Somliga har blivit friska med hjälp av alternativmedicin om tex akupunktur eller hypnos.
Det de alla hade gemensamt var att de TRODDE att de kunde bli friska, att de inte trodde på att deras sjukdom var obotlig – att de inte gav upp hoppet. De aktiverade kroppens självläkande förmåga, det som lite nedlåtande kallas placeboeffekten.
Ju sjukare vi är, dessto längre tid tar det dock oftast att bli frisk igen. En förkylning i sitt inledningsskede kan uppenbarligen i mitt fall botas med EN 10-minutersmeditation. Om det gäller en sjukdom som pågått länge måste den förmodligen också “behandlas” längre- alltså genom att hålla placebo-effekten aktiverad under en längre tid – och kanske behövs även kompletterande behandlingsmetoder, om det nu är en kostomställning, akupunktur eller något annat.
Detta är ju egentligen inte så konstigt: En normal antibiotika-kur ska tex. tas morgon och kväll i en vecka för att ha bestående effekt. Andra sjukdommar medicineras i veckor eller månader, kanske till och med år.
På samma sätt behöver du förmodligen för att bli frisk från en långvarig sjukdom konstant se till att hålla placebo-effekten igång under en längre tid för att nå det önskade resultatet, genom att tex. meditera och använda positiva affirmationer (Jag blir friskare för varje dag, min kropp har kraft att läka sig själv etc.).
Och även om du står under traditionell behandling kan du som sagt hjälpa kroppens läkningsprocess genom att använda affirmationer som ovan och/eller meditera på att du läker och att behandlingen har effekt.
Dags att ge placeboeffekten upprättelse!
Istället för att fnissa lite åt människor som blir friska trots att de faktiskt bara tror att de fått en “verksam” behandling – låt oss sprida kunskapen om detta fantastiska läkemedel som vi alla har tillgång till, helt gratis och dygnet runt. Kom ihåg att om du TROR att du kan bli frisk eller inte faktiskt kan innebära skillnaden mellan liv och död, eller i alla fall mellan kort eller långvarig sjukdom.
Jag kan inte låta bli att undra hur många liv som hade kunnat räddats om läkare hade varit bättre på att aktiviera placebo-effekten när de behandlar svårt sjuka människor – alltså inte som en ersättning men som ett komplement till den övriga vården.
Ärlighet i all ära, men alltför många människor anser det vara mer realistiskt att ha negativa förväntningar än positiva, när vi i verkligheten faktiskt inte kan veta på förhand vem som kommer att vara det mirakulösa undantaget som blir frisk mot alla odds – så varför inte satsa på att VARJE människa får chansen att bli detta undantag, genom att inge hopp och säga: “Vissa blir friska – du kan vara en av dem! ”
*) Exempel hämtat från boken “Mind over Medicine” Av Lissa Rankin
Share this: